På en lektion där vi skissade mönster sa hon: Du behöver inte neurotiskt fylla hela pappret med mönster och former, tom yta är inte farligt :)
Det och mycket annan lärdom har jag burit med mig sedan dess. Jag kan väl inte påstå att jag alltid arbetar efter devisen Less is more, för pärlor, lager på lager av fotografier... kan vara alldeles underbart :)
Då var det bara vi två kvar här i huset vid havet. Familjen och de små prinsarna har åkt hemåt igen. Oj så tomt det är...men om en vecka kan vi ju träffas igen ❤️
 |
| Albin ute på trappan kl. 08.00 ❤️ St Olofs kapells kyrkklockor ringer in dagen. |
 |
| Oskar i "Farmorfåtöljen" ❤️ |
"I hjärtat av utställningen finns smärtsamma minnen över en förlorad urskog, då hon och farmorn en dag blev chockade över att urskogen i norra Värmland förvandlats till ett dött kalhygge. I hjärtat av utställningen är varje träd som huggits till döds symboliskt karvat till hjärtan av bark. Smärtan över att något storartat levande och vackert plötsligt bara försvann blir nu symboliskt manifesterat som gravmonument - varje hjärta av bark talar till en; se på mig, jag har fötts och levt ett liv, men nu är jag död. Eriksdotter visar här ett mänskligt behov av att viktiga saker inte bara kan försvinna i tomma intet. Utställningen fortsätter att utforska denna resa av förändring - födelse, liv, och död.
En del av utställningen fortsätter utforska detta genom minnen där de blandas med varandra, ibland upplöses och ibland existerar minnena samtidigt med varandra - med en stilfull teknik där foton läggs i lager på lager. Eriksdotter visar här hur människan inte alltid är rationell och mekanisk i sina tankar, man hade kanske tänkt sig att ett tema om skogen skulle göra att fotona enbart handlade om skogen, men Eriksdotter blandar ibland in minnen från helt andra miljöer och avslöjar då den komplexa sidan av mänskliga minnen. Människors tankar följer inte alltid en rak röd linje, utan kanske mer kan förklaras som ett rhizomatiskt mönster. Plötsligt dyker det upp en klänning, eller en möbel bland minnena av skogen. Det är ett vackert sätt att visualisera mänskliga minnen, vilka reflekteras så som om de vore reflexer på vattenytan av en sjö. I en annan symbolisk installation visualiserar hon förändringen hos en fågel, där födsel slutligen leder till död med en samling av knyten bestående av röd tråd emellan som symboliserar livet. Och där till höger om fågelinstallationen ligger ett budskap som summerar utforskningens resultat; ”födsel, död, och däremellan finns livet”.
Hur ska vi tolka detta om inte att födsel och död skapar livet, och att det är livet som skapar mening och substans? Vi kan luras att tro att utställningen cirkulerar kring döden, men är det inte minnet av farmoderns smärta och tårar som kanske egentligen är i fokus? Det var inte döden som fick avsluta budskapet om fågeln och skogen, utan livet i ständig förändring."
Kanske ses i eftermiddag eller imorgon, du är hjärtligt välkommen!
